Nadal ox: Laxåritten 2018

I lördags var vi ner till Laxå för att rida en T80. Det tog knappt fem timmar att köra ner. Anna var med för att hinka, vilket som vanligt kändes jätteskönt. Vi åkte ner redan på fredagen och hade bed and box i ett stall ca två mil från tävlingsplatsen. Nadal var först lite skeptisk till att gå in i stallet, och boxen han fick var kanske lite i minsta laget för min stor-arab, men det gick bra. Det kändes riktigt lyxigt att ha hästen bara en trappa ner från sovrummet! Och trevligt att träffa några andra tävlande där, som också rest en bit. Jag var inte lika ohängt nervös som vid Härjedalsritten, utan kunde faktiskt äta ordentlig middag.

På morgonen vaknade vi i god tid och kunde ta hand om alla förberedelser innan vi åkte ut till tävlingsplatsen. Trevliga och glada funktionärer överallt! Tävlingsplatsen var på motorstadion i Laxå och det kändes som jättestora avstånd mellan allt. Det var det nog inte, förutom möjligen för att groombilen måste parkeras en bit bort så att Anna fick ett litet avstånd att hasta inför varje vila.

Min plan för tävlingen var att dra upp tempot lite jämfört med Härjedalsritten, men målet var fortfarande att bli godkänd. Jag ville öka farten för att se var vi befinner oss med vår träning. Vid uppvärmningen snackade jag ihop mig med en klubbkamrat om att rida ihop, men när vi väl kom iväg så hamnade hon just efter mig och Nadal och jag valde då att rida på just efter de två andra som vi hamnade bakom. Det visade sig senare att vi hakat på dem som tog första och andra placeringen på tävlingen.

Vädret för dagen var egentligen helt idealt. Det småregnade lite innan start och under första slingan, sedan var det mulet men uppehåll för att efter målgång spricka upp och bli soligt. Temperaturen låg kring 15-16 grader och när det väl slutat regna så blåste det istället vilket var mycket skönt. Banan var ganska flack, men ändå med fler backar/lutningar än i Sveg. Framförallt var det väldigt grusigt (tur att vi hade våra löstagbara sulor!) och rätt hårt underlag. Hela banan gick längs olika grusvägar, någon kort bit på en skogsbilväg och bara en mycket kort sträcka på en stig. Alltså en rätt snabb bana och "snabbt väder". Förutom tydliga banmarkeringar hade de satt upp små peppade skyltar längs vägen också. Varenda en fick mig att le!

Ungefär två tredjedelar in på första och andra slingan så hade tävlingsorganisatören satt upp ett vattenkar - superlyxigt! När jag erbjöd Nadal att dricka där under fösta varvet så visade han visst intresse, men eftersom de jag red med inte stannade upp så blev Nadal rastlös och kunde inte heller stanna. Så vi red på. Under andra slingan red vi utan sällskap. Ungefär halvvägs hamnade både Nadal och jag i en svacka så det passade mycket bra med vatten vid vattenkaret. Nadal stod länge och väl och drack, det kändes som flera minuter, vilket det ju så klart inte var. Men han fick i sig en hel del och det var skönt, för även om han åt uppblött betfor på vilan och Anna funnits ute på banan så var inte Nadal så intresserad av att dricka. Vi fick nöja oss med att slaska vatten på hans hals.

Jag har i tidigare blogginlägg beskrivit att Nadal varit så tittig. Jag vet inte om han inte hinner vara tittig på tävling eller om han helt enkelt gillar att komma ut på nya vägar och med lite nytt sällskap, men han var i stort sett helt otittig hela dagen! Det var ett nöje att rida honom. Det går numera att börja kommunicera med honom om form redan på första slingan. Resterande två slingor kunde jag växla och välja att rida mer på halsringen istället.

Vi galopperade in i mål och jag upplevde att både jag och Nadal var fräschare på sista slingan än vi var på andra slingan. Vi hade den tredje snabbaste tiden, men vid veterinärkontrollen hade Nadal oregelbunden trav och vi blev tyvärr uteslutna. Jag trodde då att det berodde på att Nadal halkade på en trä-rot några kilometer från mål, men i efterhand så tror jag kanske mer på att vi helt enkelt gick ut för hårt. Jag får se upp med den där tävlingsdjävulen nästa gång... Han var i alla fall ohalt på rakt spår i måndags och i dag var hältan knappt märkbar på böjt spår heller. Skönt!

Anna har tagit hand om oss båda två hela dagen och jag kan inte med ord beskriva hur glad och tacksam jag är över den goda hjälpen! Anna har också tagit alla bilderna nedan, om inget annat anges. Och bilderna kom inte alls i den kronologiska ordningen som jag egentligen ville ha dem, men så får det bli.