Idag har jag och Nadal varit och hälsat på hos Sigrid och Kaponika. För två somrar sedan bodde Nadal i de här krokarna och året innan han flyttade dit för hingstbete så bodde han med Kaponika hos uppfödaren. Så såväl omgivningar som människor och hästar var i alla fall någorlunda bekanta för oss båda.
Vi tog en tur ut i skogen, bitvis på en slinga som vi tog fler promenader längs med för två år sedan och sedan en för oss helt ny slinga. Det var jättefint och lugnt, men ändå fick Nadal sig ett par utmaningar längs vägen - vi gick ju trots allt först genom byn och sedan var det några villor och gårdar längs vägen. Det var en skällande hund som överraskade honom och Kaponika (Nadal höll på att sticka ut i skogen men sansade sig kvickt) och en presenning spänd över ett släp eller vad det var, var också lite läskig (Kaponika fick gå först). Men annars var han lugn som en filbunke! Konstigt uttryck det där, förresten...
Det var jättefin skogsstig som vi skrittade längs med - kanonbra träning inför långa distansturer i skogarna: fullt med rötter och stenar så han fick hålla koll på fötterna! Stigen slingrade sig upp- och nerför backar och Nadal höll angiven gångart, dvs skritt. Jaja, ett par gånger gick han över i trav, men lyssnade bra på förhållning och saktade av till skritt igen. Det gick något raskt nerför, men det VAR skritt. Sen kom han på att han inte måste gå så fort, så då stannade han mitt i backen och funderade en stund innan han gick vidare. Ett par gånger halkade Sigrid och Kaponika efter lite och kom travandes ikapp. Då började Nadal också trava och jag fick ta förhållning tills han saktade av. Sista gången som de travade ikapp så lyckades han låta bli att ryckas med och höll sig kvar i skritt!
När vi kom ut från skogen så skrittade vi längs byvägen tillbaka, förbi gårdar och villor och bilar körde förbi oss både framifrån och bakifrån. Det läskigaste var två svarta krukor med rosa pelargoner som stod utanför en infart som han ville ha en ordentlig marginal till när vi gick förbi. Inget annat berörde honom egentligen nämnvärt. Jag är så stolt över min kille idag och vi hade så himla roligt! Tack, Sigrid, för inbjudan! Och för korten här nedanför!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar