Hjärnskakning...

Igår tog jag in Nadal till stallet och pysslade om honom där. Han var väldigt uppspelt när vi gick till stallet, så vi fick träna mycket på att stanna och backa. Han lyssnade faktiskt hyfsat bra och var egentligen inte olydig, utan hade bara en massa bus i kroppen som ville ut! I stallet sen så tränade vi även lite på att stå still mitt i stallgången utan att vara uppbunden, men det var svårt, tyckte Nadal, för det fanns ju så mycket mat, så nära! På vägen tillbaka till hagen så var han mycket mer lugn och samlad, så det var bra.

Idag blev det mat och pyssel ute vid hagen innan jag drog vidare till ridskolan för ridlektion. Fick rida en av de nya hästarna som var hur trevlig som helst. Precis när vi var färdiga för dagen och jag var på väg att ställa upp Calito för att sitta av så är det någon på läktaren - som vi precis passerar - som börjar rycka och slita i något (jackor?) som prasslar. C drar iväg som skjuten ur en kanon. Jag satt utan stigbyglar och tappade balansen. Lyckades klämma fast mig på C och började precis stabilisera min sits när han brallade iväg i en serie bocksprång... Jag insåg att jag skulle ryka av och släppte taget innan vi var inne i sargen på kortsidan - ville inte drämma i huvudet i träsargen. Istället drämde jag i ena knät OCH huvudet, fast i backen i alla fall. Slutresultat: lättare hjärnskakning och uppskrapat och ömt knä. Och tilltryckta glasögon så imorgon måste jag gå till optikern och få de justerade. Så himla trist o tråkigt!!! Jag blir så arg och frustrerad! Fast inte på hästen utan på omständigheterna och min egen otillräcklighet.

Fast C var ganska söt efteråt. Han fortsatte att spralla runt hela ridhuset och vägrade att bli infångad medan jag kravlade mig upp i sittande, tog av mig hjälmen och jämrade över ont i huvud och knä. Efter en stund tyckte jag det fick vara nog med jämmer, reste mig upp och skulle hjälpa till att fånga in C. Då kom han faktiskt fram till mig frivilligt utan att jag behövde jaga runt honom! F-n vad lättcharmad man är!