I helgen har jag presenterat Nadal för en presenning. Han tyckte den var rätt läskig och ville helst hålla sig på avstånd. Jag skyller hans rädsla på hästkompisarnas framfart i hagen. Eller egentligen skyller jag på mig själv som valde att introducera den ganska klantigt...
Igår tog jag med mig presenningen till hagen och lade ut den där. Alla hästarna kom nyfiket fram - även Nadal - men en av hästarna var mer modig än de andra och när hon började trampa på plasten så att det lät så drog Nadal iväg! Den modiga damen fortsatte att trampa och prassla och knöla ihop det hela och Nadal fortsatte att hålla ett betryggande avstånd. Till slut schasade jag iväg de andra hästarna och försökte bjuda fram Nadal. Han kom, men bara högst tveksamt. När jag la godis på presenningen så ställde han sig nån halvmeter ifrån och sträckte ut halsen så långt han kunde för att försöka nå. Men det gick så klart inte.
Idag gjorde vi ett nytt försök, men den här gången på ridbanan, utan andra hästar i närheten. Det var fortfarande väldigt obehaglig, men idag tog han i alla fall flera godisar från presenningen och jag fick honom till och med att kliva på plasten med båda framfötterna! Men det var fortfarande otäckt. Till slut var det dags att sluta för dagen och jag vek ihop plasten. Det intressanta var att Nadal blev modigare och modigare ju mindre plasten blev. Till slut, när jag hade vikt ihop plasten och hade den under armen, så stod han och bet på den. Han tog den ur händerna på mig och stod och kastade med den och slängde den på backen. Lärdom: Nästa gång börjar vi smått och ökar på efterhand!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar