Vilse i pannkakan eller First Blood?

Idag skulle jag och Nadal ta en kort promenad och upptäcka de närmaste omgivningarna. Det var planen. Det blev nästan som planerat - vi höll oss i närområdet. Men området är nytt även för mig så blev det lite äventyr.

Vi gick längs en väg, som jag tänkte att vi skulle följa en bit fram och sen gå hem igen, men så såg jag en oemotståndlig skogsväg! Klart vi var tvungna att gå dit och utforska! Vägen ledde rakt in i skogen, men mitt lokalsinne är inte helt off så jag kände mig trygg med att jag visste i vilken riktning jag ville att vägen skulle gå för att föra oss åt rätt håll, annars skulle vi vända tillbaka. Vägen ledde förbi en tom hage som vi gick runt. Sen fortsatte en stig in i skogen, men först var vi tvungna att gå över ett dike som någon hade satt ett antal bräder över så att man kunde gå över där. De satt inte fast men de verkade stabila nog för att jag skulle våga ta oss över (det låter värre än det var - jag borde ha fotat så jag kunde visa, men jag tänkte inte på det då). Några plankor var lite mer lösa, så de ställde jag mig på och försökte visa Nadal vägen över där det var säkert, men han ville så klart gå där jag gick - i mina fotsteg - så jag fick anpassa mig. Vi tog oss över och just som Nadal hade sista benet på sista plankan så vippade den åt sidan så Nadal tappade det fotfästet, men han fann sig snabbt och vi fortsatte vårt äventyr, rakt in i okända skogar och stigen anslöt så småningom till en skogsbilväg (syns bakom Nadal på bilden nedan).

Till slut kom vi fram till en väg igen (en liten grusväg) som vi följde tills vi fram till en vändplats (vägen tog slut) och där fanns en älgpark! Vi gick in för att fråga efter närmaste vägen hemåt - vi hade nu varit ute ganska länge. Jag fick lite instruktioner som gick ut på att vi skulle gå tillbaka till den skogsbilväg vi varit på och fortsätta längs den, fast åt andra hållet. På väg ut från älgparken så upptäckte Nadal att det fanns en älg i gräset precis bredvid utgången - tvärstopp! Älgen var av trä, men det märkte inte Nadal som stirrade som besatt först för att sen började se sig om efter närmaste flyktväg. Efter lite lock o pock så följde han med ut och vi fortsatte ut i skogen igen.

Skogsbilvägen visade sig vara en enda lång gjyttjepöl och jag fick bli glad över att jag hade på mig mina nya stövlar! Och så fick jag bli glad över att Nadal fick träna på att gå i pölar och gjyttja! Han skötte sig jättefint. Han försökte gå bredvid geggan i början, men ledsnade ganska snart på det och klafsade på bakom mig efter bästa förmåga. Det var väldigt geggigt.

Till slut tog skogsbilvägen slut, vid en liten träbro som sträckte sig över en bäck. Förbi denna bro och huset på andra sidan så skulle vägen jag ville nå finnas, enligt de instruktioner jag fått på älgparken. Jag knöt upp Nadal vid ett träd och testade bron. Bron bestod av glesa träplankor utlagda på några järnrör som sträckte sig över bäcken. Den svajade när man gick på den och den var alldeles för gles för att jag skulle våga mig över där med lilla Nadal, som gnäggade högljutt när jag kom tillbaka till honom. Jag hade bara varit ifrån honom i 30 sekunder och han såg mig hela tiden, men det är klart - det är läskigt i skogen! Vi fick helt enkelt gå tillbaka till grusvägen längs den geggiga skogsbilvägen. Vi tog den fast åt andra hållet - bort från älgparken. Efter att således ha snurrat runt i ett skogsparti ett bra tag så kom vi till slut äntligen hem efter två timmars (!!!) äventyr. Jätteskönt, tyckte både Nadal och jag.

När jag kollade benen på honom så visade det sig att han hade lyckats få en rispa på vänster bak:

Så vi gick till stallet och pysslade om benet, och Nadal fick finna sig i att bli klappad på av alla barnen i stallet - han är poppis, min lilla kille! Till slut fick han i alla fall gå ut till sina kompisar i hagen, efter en lång dag fylld av äventyr.