Igår blev det lite kort arbete på ridbanan som ligger precis bredvid lösdriftshagen - bekvämt avstånd. Det innebär att jag måste bära med mig Nadals kraftfoder och ryktgrejer och sånt ut till hagen, men det känns som ett litet besvär i sammanhanget. Arbetet på ridbanan bestod i princip bara av fortsättningen på den påbörjade toleransträningen med min jacka som huvudattraktion. Jag slängde upp den på Nadals rygg från andra hållet den här gången och när han väl gillade läget med det så började jag prassla med jackan ovanför huvudhöjd och i markhöjd nära hans fötter och generellt sett överallt där han verkade tycka att det var lite obehagligt. Så småningom är planen att han ska acceptera att jag drar jackan över huvudet på honom - vi får se hur det går! :)
Både igår och idag så var jag så bekväm av mig att jag tog bilen från stallet ut till hagen (jag har visst börjat skaffa mig lyxvanor...). Jag vet inte om Nadal är kvickare på att koppla ihop motorljud och mat än mina visslingar och mat, för idag kom han rusande till ingången till hagen när jag parkerade bilen på ett sätt som han aldrig gjort då jag bara försökt vissla på honom när jag kommit ut. Han tittade förväntasfullt på mig då jag klev ur bilen och även hans hagkompisar såg förväntasfulla ut. När jag tagit ut Nadal ur hagen och ställt upp honom vid ett träd så stod hagkompisarna kvar utanför och tittade med längtansfulla ögon medan Nadal nöjt åt sin mat utan att ens skänka sina kamrater en blick. När Nadal ätit klart och jag pysslat färdigt med honom så fick han gå raka vägen tillbaka till hagen. Så här vackra hade hans kompisar gjort sig för hans skull:
Nadal gick och nallade från maten som hängde från deras huvuden (tyvärr ingen bild på det dock). Här är alla samlade vid middagen:
Nadal säger hej då för dagen:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar